4 dagar senare...
Om jag börjar med fysiskt så var träningsvärken i söndags hemsk. Jag kröp ur sängen och ut i köket. Trots smärtan så var det något skönt för jag visste att det var följder av att jag gjort något bra, att jag hade kämpat.
I måndags kunde jag gå i stort sett helt normalt trots att det var andra dagen och träningsvärken brukar vara värst då. Det kändes fortfarande i kroppen men jag kunde i alla fall ta mig fram utan några större problem. Igår kändes inte träningsvärken när jag gick vanligt och jag kände mig återställd i hela kroppen, men skenet bedrog. Beslöt mig för att åka till handbollsträningen och jag skulle väl kunna säga som så att det knappt var lönt. Benen var sega, det fanns ingen fart och ingen kraft i dem. Styrkeövningarna framkallade känningarna av träningsvärken igen och allting tog dubbelt så lång tid än normalt. Ett bevis för att det tar tid för kroppen att hämta sig efter ett marathon. Idag känns det också bra, fortfarande lite träningsvärk i benen och jag har hittat muskelknutor i ryggen men det känns helt okej. Tänkte snart gå och köra ett litet träningspass med både kondition och styrka kombinerat. Får se hur det känns!
När det gäller det psykiska så är det väldigt blandade känslor. Lördagskvällen och söndagen bestod till största delen av positiva känslor. I måndags började tanken på att jag faktiskt sprungit ett marathon kännas ganska avlägsen och det kändes som vilken vanlig måndag som helst. Igår och idag har det känts tomt, framförallt idag. Jag har ingen motivation till att träna och jag känner mig deprimerad. Visserligen har jag läst att det är väldigt vanligt att det händer när man har genomfört ett marathon eller något liknande. Men det finns en annan konstig känsla i kroppen eftersom jag är klar. Jag har uppnått mitt mål och jag har ännu inte hunnit formulera några nya mål som jag känner att jag verkligen brinner för. Men det kommer väl så småningom en dag där träningsglädjen och motivationen är tillbaka igen. Fram tills dess är det bara att bita ihop och blicka framåt.
Jag kan väl också nämna att jag har fått frågan "Hade du kunnat tänka dig att springa fler marathon?" ett antal gånger sedan i lördags och svaret är JA! I lördags när jag kom i mål var jag väldigt skeptiskt men bara några timmar efter kände jag att jag ville göra det igen. Jag vill springa många av de stora kända loppen och jag vill resa runt och se världen på löpande fot. Och känslan av att vara drottning över hela världen, för det är faktiskt den känslan jag hade när jag kom i mål, den är oslagbar! Jag vill känna känslan om och om och om igen.
Jag avslutar hela det här projektarbetet och hela den här resan med lite fler bilder från i lördags!
Den här bilden får avsluta det hela! Tack ännu en gång till alla er som funnits vid min sida hela tiden!
Heleneholms Marathon
Ni ska nu få hela gårdagen berättat för er, både i bild och text.
Jag kom till Heleneholms idrottsplats vid tio och hämtade då ut min nummerlapp och träffade även några av dem som jag har haft kontakt med från Svenska Marathonsällskapet. Stod och pratade med dem en stund och sen började förberedelserna inför loppet. Pulsklockan skulle på, skorna tömmas på stenar och strumporna rättas till. Ingenting skulle få gå fel. Träffade Manfred vid halv elva och cirka tjugo i elva kissade jag för sista gången innan det var dags att springa. Min största oro har varit att jag ska bli kissig under loppet så ett toalettbesök precis innan var ett måste. Efter det gick starten för de som skulle springa halvmarathon (kl. 10.45) och sedan påbörjade jag min lilla uppvärmning. Lätt jogg i 400 meter. Träffade Manfred igen, tio minuter innan start. 
Jag och Manfred fem minuter före start.
11.00 gick startskottet och det var bara att börja springa. 
Starten
Loppet började med 600 meter på bana och sedan en runda runt Heleneholm på 1,4 km. Efter detta var 2 km avklarade och de 4 varven på 10 km började. 
Efter 400 meter 
Efter 2 km
Första rundan på 10 km gick helt utmärkt. När jag kom tillbaka till varvningen och alltså hade sprungit 12 km kändes kroppen jättebra. Det kändes inte ens att jag hade sprungit. Jag hade dessutom hittat två stycken att springa med som höll 6 min/km-tempo vilket jag också hade som plan. Den ena av dessa som jag tog rygg på har sprungit 700 eller 800 marathon så jag kan ju säga som så att det var en trygghet att ligga i ryggen på honom. 
Precis innan 12 km skylten.
Om man kollar på bilden så ser man en asiat i svarta kläder som springer några meter bakom mig. Han utgör en ganska rolig historia som jag känner att jag måste dela med mig av. Jag kände under större delen av hela första rundan att det var någon som sprang snett bakom mig i den klungan jag sprang i. När denna person senare ligger precis bredvid mig så ser jag att det är denna asiat. För det första har han ingen nummerlapp vilket man måste ha. För det andra så har han jeans och skärp på sig och för det tredje så springer han i vanliga platta och svarta skor, typ Lacoste. Jag skulle kunna lägga till att han dessutom inte luktar hallon!!! Vid varvningen (bilden) blir han tillsagd av tävlingsarrangörerna men fortsätter ändå att springa med oss i nästan 4 km till innan han stannar och går hem. Denna kille sprang alltså med oss i över 10 km och sen klev han bara av. Alltså detta är det sjukaste jag har varit med om i löparsammanhang!
Jaja, mitt lopp fortsatte och efter 15 km ungefär började det ändå kännas i kroppen att man sprungit en bit. Det var inga problem utan andra varvet gick snabbt och kändes helt okej. Att dessutom mötas av folk som man känner och som står och hejar på en vid varvningen (22 km) gav mig extra med energi. 
Efter ungefär 20,5 km
Varvningen, 22 km.
Efter 22 km och när jag var inne på min tredje runda så började det ta emot. Kroppen blev tyngre och tyngre men jag hängde fortfarande med i 6 minuters tempot eftersom jag fortfarande låg i ryggen på samma två löpare som innan. När vi sprang förbi 26 km slutade min klocka plötsligt att fungera med varvtider men den fortsatte ta tiden på hela loppet. Jag kunde efter detta alltså inte få fler varvtider vilket var ganska störigt. Vi kom på efter loppet att min dåliga pulsklocka förmodligen bara kan ta 25 varvtider, VÄRDELÖST! Jaja, jag fortsatte springa vidare och en bit efter 29 km lägger den ena av löparna framför mig (han som sprungit så många marathon) armen om mig och säger till mig: Du kommer klara detta, nu har du gjort det jobbigaste.
Han visste att det var mitt premiärmarathon och hur gulligt är inte det att han säger så. Snacka om att jag blev glad och fick lite ny energi. 30 km skylten passerades och sedan var jag vid min sista varvning (32 km) och skulle påbörja de sista 10 kilometrarna. Ärligt talat, jag kände mig död vid detta tillfälle. Trots att jag hade tre fina personer som stod och hejade på mig så kunde jag liksom inte ta till mig att de var där. Fick någon liten gelépåse av pappa med energi och fick i mig lite av denna senare.
Sista varvningen, 32 km
När sista varvet påbörjade fanns det inte en chans i världen att jag skulle kunna hålla 6 minuters tempo så jag tappade de jag sprang i ryggen på och nu fick jag klara mig på egen hand. När jag var på väg mot 33 km skylten hade jag faktiskt ingen aning om hur jag skulle lyckas ta mig i mål. Mina ben hade varit stumma och haft mjölksyra de senaste 10 kilometrarna och det gjorde ont exakt överallt i underkroppen. Det var då jag fick den smarta idén att om jag skadade mig någon annanstans så skulle jag inte känna den andra smärtan. Jag drog mina knogar mot en stenvägg (2 gånger) så att det började blöda. Men icke, smärtan i underkroppen var kvar! Jag fortsatte kämpa mig vidare och en bit innan 34 km ser jag mamma, min bror och Nelly stå vid sidan. Jag blev chockad men jag kunde inte heller här ta åt mig glädjen av att de var på plats. Jag fortsatte kämpa mig framåt och vid vätskekontrollen på 34 km tror jag att jag slängde min tredje mugg med vatten över mig. Helt klart uppfriskande! När jag sedan sprang förbi 34 km skylten så insåg jag att det bara var 8 km kvar, och 8 km är ingenting. Då gick det upp för mig att jag faktiskt skulle klara det. En bit efter 35 km började tårarna rinna, men denna gången var det inte av smärta och av trötthet som det gjorde vid 32,5 km (glömde skriva det), utan nu var det av lycka. Lyckan av att jag insåg att jag skulle klara det och att jag inte hade speciellt långt kvar. Jag har aldrig någonsin kunnat gråta när jag har varit ute och sprungit trots att jag har försökt så det var en ny upplevelse.
36 km blev avklarade, 37 km, 38, 39, 40!!! Det var väldigt tungt mellan 37 och 39 men tanken på att jag snart var klar fick mig att fortsätta. Efter 40 km kunde jag liksom se det jag har kämpat för sedan september framför mig och trots att det inte gick att öka farten så kändes det i alla fall lite lättare. Den sista vätskekontrollen innan målet passerades och även här fick det bli en mugg med vatten i huvudet. Jag delade upp den sista sträckan jag hade kvar i 7 korta etapper. När jag hade en etapp kvar kunde jag i stort sett se idrottsplatsen men jag kunde ändå inte känna någonting. Kroppen var helt tom. Det var inte förrän jag sprang in på friidrottsbanan och kunde se målet där min fina familj och mina fina vänner stod som det gick upp för mig vad jag hade gjort. 42,2 underbara och hemska kilometrar hade jag lagt bakom mig. Hur sjukt är inte det?!?
20 meter kvar till målgång. Sofie, Sussie och Linnéa springer bredvid mig!
MÅÅÅL! 
Pratar med folk från Svenska Marathonsällskapet
(Tidningen jag har varit med i samt ska vara med i med två artiklar till)
Pratar med folk från Svenska Marathonsällskapet
Underbara vänner och familj! 
Underbara vänner och familj! 
Underbara vänner och familj! 
Coca-cola och banan
Jag och Manfred efteråt. Kanske inte lika fräscha som före. 
Förresten, jag kom i mål på 4.22.28. Mitt drömmål var 4.12 så jag är nöjd. Jag sprang under hela loppet och det var det viktigaste för mig, jag skulle inte stanna. JAG KLARADE DET!
Tid: 4.22.29
Sträcka: 42,196 km
Tempo: 6.13 min/km
Sitter nu och kollar på mina fina medaljer och njuter. 
Medalj från Sofie
TACK TILL ALLA ER SOM HAR HJÄLPT MIG, STÖTTAT MIG OCH TROTT PÅ MIG HELA VÄGEN IN I MÅL! DET BETYDER ALLT FÖR MIG! TACK!
Oj jag glömde, ni kanske vill ha en liten uppdatering om hur kroppen känns idag? Aj är väl det jag kan säga för att beskriva det på bästa sätt. Träningsvärk i hela underkroppen och då pratar vi alltså träningsvärk. Två ömma knän, träningsvärk i axlar och rygg, blåsor på fötterna samt lite ömma och halvblåa tånaglar. Livet är väl underbart :)
Jag gjorde det! :D
JAG KLARADE DET! JAG HAR SPRUNGIT MITT FÖRSTA MARATHON OCH JAG KUNDE INTE VARA MER STOLT ÖVER MIG SJÄLV!
Just nu har jag ont överallt och kan inte gå men det är skönt och jag trivs. Jag har ingen ork till att skriva om hela loppet just nu men jag lovar att det kommer ett inlägg, antingen ikväll eller imorgon.
0!
0 DAGAR KVAR OCH NU ÄR DET BARA ATT KÖRA TILLS JAG DÖR!
"Don't quit. Suffer now and live the rest of your life as a champion."
Sedan september har mottot som står i rubriken följt mig och varit ledande genom allt slit och allt kämpande. Om ungefär 17 timmar ska jag bevisa för mig själv och för alla andra att mottot stämmer och jag ska slutföra vad jag har påbörjat. Efter det ska jag leva som en mästare, det kan jag lova!
Just nu sitter jag och dricker massor med vatten och läser tre av mina andra favoritmotton:
”Pain is temporary, quitting lasts forever.”
"When your body screams, tell it to shut up.”
"If it hurts, make it hurt more."
Oavsett vilken träningsform jag har utövat i mitt liv de senaste åren så har jag följt dessa motton och jag har älskat smärtan av träningen och känslan av att aldrig någonsin ge upp. Just nu vill jag bara att det ska bli den 9 april så att jag får känna den känslan mer än någonsin. Jag är äckligt nervös men samtidigt sjukt taggad mitt i all längtan! Jag har förberett mig inför detta i 7 månader och min kropp är redo, både fysiskt och psykiskt. Jag var ute och sprang i nästan 10 minuter i morse mest för att få igång benen, och kroppen kändes perfekt. Inte en enda krämpa och om jag känner min egen kropp rätt så vet den precis hur den ska prestera imorgon och den vet vad den har framför sig.
Nu gäller det bara att vila och ladda resten av kvällen och förhoppningsvis kan jag lyckas få lite sömn inatt mitt i all nervositet! 
Dagen som har gått...
I morse när jag vaknade mådde jag otroligt bra och var inte ett dugg hungrig. Igår när jag gick och lade mig mådde jag riktigt illa så hungrig jag var men lyckades i alla fall somna ganska tidigt. Det var inte förrän idag framåt lunchtid som jag började må riktigt illa igen och känna mig yr. När det var dags att gå till matsalen för att inta lite vatten och kolla på när de andra åt lax så var benen skakiga och jag kallsvettades så dåligt jag mådde. Men efter att ha legat på golvet en liten stund efter att ha varit i matsalen så kändes det bättre. Ytterligare några timmar senare kom kallsvettningarna, yrheten, illamåendet och skakningarna i benen tillbaka och jag hade mjölksyra bara jag gick ner för en trappa. Men efter mycket om och men och lite cyklande från stationen med skakig kropp lyckades jag komma hem för att hoppa i löparkläderna direkt och ge mig ut på en tur med plågsam löpning.
Om jag ska berätta om hur löpningen kändes så var det precis som igår, helt klart över förväntan, men det var fortfarande sjukt jobbigt. Konditionsmässigt var det inga problem men musklerna och hela kroppen sa nej och mjölksyran fanns där i stort sett hela tiden i olika mängder. Att det sen börjar regna och att det blåste under rundan var inte direkt hjälpande för att jag lyckades ta mig fram. Men med en extrem envishet så kom jag hem levande och kunde påbörja mitt intag av mat. ÄNTLIGEN!!!
Jag började med ett glas yoghurt för att sedan gå in och duscha medan jag väntade på att maten skulle bli klar. En stor portion med pasta och ost satt inte helt fel kan jag berätta. Lite godis på det och sen fanns illamåendet också där. Jag lyckades i alla fall klara mig från att spy. Resten av kvällen har sedan bestått av vatten, äpple, kexchoklad och geléhallon, och just nu håller jag på att avsluta en skål med mina sockriga flingor fyllda med choklad. De smakar fantastiskt bra kan jag lova! Tror jag ska gå på jakt efter någon fet mat nu, typ chips, det hade varit ett perfekt sätt att avsluta dagen på.
Imorgon fortsätter mitt matintag och jag längtar redan haha!!!
Löpningen idag såg ut som följande (kanske inte kan kalla det löpning):
Sträcka: 10,3 km
Tid: ca 69 min
Tempo: Ca 6.42 min/km
Jag lever!
12 av 35 timmar utan mat avklarade!
Jag har i alla fall sprungit lite mer än 10 km nu ikväll och det kändes helt okej faktiskt för att inte ha ätit på hela dagen. Jag tog det lugnt medvetet eftersom jag ville hitta ett ganska behagligt tempo. Jag har varit med om betydligt värre rundor faktiskt. Men sen tror jag att jag har föreställt mig det värsta om hur det ska kännas de här två dagarna när jag springer utan mat så därför känns det ganska bra eftersom det inte blev så farligt som jag trott. Men jag är fortfarande ganska rädd för hur det ska kännas imorgon kväll måste jag få lov att säga!
Just nu sitter jag och äter/dricker varmt vatten ur en skål med sked, och till detta serveras vatten! Jag är ganska sugen på mat faktiskt om jag känner efter men jag tänkte gå och lägga mig nu för om jag sover så känner jag inte att jag är hungrig!
Men vi hörs imorgon och då har jag förhoppningsvis en del roligt att berätta.
Sträcka: 10,3 km
Tid: 1.03.32
Tempo: 6.10 min/km
Uppladdning...
Har redan nu börjat bunkra upp med maten jag ska äta mellan onsdag och lördag! Och det här är bara början på allt jag ska äta...
Sista veckan...
När är det bara ungefär en vecka kvar till dagen jag har väntat på sedan september när jag påbörjade mitt projektarbete. Den här veckan kommer se ut som följande:
Måndag: Jag äter frukost men resten av dagen äter jag ingen mat utan dricker endast vatten. På eftermiddagen/kvällen kommer jag springa ungefär 10 km, ca 60 minuter lugn löpning med andra ord. Efter löpningen är det fortfarande ingen mat som gäller utan jag får enbart dricka vatten.
Tisdag: Den här dagen fortsätter jag att fasta och intar fortfarande bara vatten. På eftermiddagen/kvällen springer jag en liknande löprunda som på måndagen och efter detta löppass får jag lov att börja äta.
Sedan kommer onsdag till lördag bestå av massor med kolhydratrik mat och från och med torsdag kommer jag börja dricka extra mycket, både vatten och annan kolhydratrik dryck. Det är bara att äta ordentligt med mat och dricka mycket så ska jag nog stå väl förberedd på startlinjen i Malmö på lördag!
Men nu kanske ni undrar varför jag inte ska äta någonting på måndagen och tisdagen... Det kan ju låta ganska dumt eftersom det borde vara tvärtom, att jag ska äta mat i mängder. Men det finns faktiskt en tanke med det hela. När jag inte äter på dessa dagar plus att jag springer så kommer jag tömma kroppens glykogenlager helt, dvs. kroppens lagringar av kolhydrater. Denna extrema tömning av kroppen leder sedan till att kroppen överkompenserar lagringen av glykogen när jag börjar äta igen på tisdagskvällen.
Jag kommer hålla er uppdaterade om hur det känns varje dag under den kommande veckan för jag har en känsla av att det kommer vara ganska intressant! 
8 dagar kvar...
Idag började jag dagen med lite mer än 10 km löpning innan skolan. Detta var den sista löprundan innan uppladdningsveckan inför mitt maraton börjar. På söndag ska jag berätta mer om hur nästa vecka kommer se ut, både när det gäller träning och kost.
Dagens löpning var lite halvjobbig eftersom det blåste ganska mycket men även för att jag bara kunde äta lite frukost för att kunna springa och för att kroppen inte hade hunnit vakna riktigt.
Men i övrigt kändes kroppen bra och jag har inte ont någonstans trots att jag har tränat 8 gånger den här veckan vilket känns jättebra eftersom det bara är 8 dagar kvar nu. Jag vet att det kommer göra ont nästa lördag men det hade i alla fall varit skönt att vara smärtfri när starten går. Men det kommer gå bra så det är jag inte orolig för. Nu ska jag bara fortsätta min mentala upladdning och sen börjar den extrema uppladdningen nästa vecka. Men som sagt, jag berättar mer om detta på söndag! 
Sträcka: 10,3 km
Tid: 1.00.20
Tempo: 5.51 min/km
