♥

Ni ska nu få hela gårdagen berättat för er, både i bild och text.

Jag kom till Heleneholms idrottsplats vid tio och hämtade då ut min nummerlapp och träffade även några av dem som jag har haft kontakt med från Svenska Marathonsällskapet. Stod och pratade med dem en stund och sen började förberedelserna inför loppet. Pulsklockan skulle på, skorna tömmas på stenar och strumporna rättas till. Ingenting skulle få gå fel. Träffade Manfred vid halv elva och cirka tjugo i elva kissade jag för sista gången innan det var dags att springa. Min största oro har varit att jag ska bli kissig under loppet så ett toalettbesök precis innan var ett måste. Efter det gick starten för de som skulle springa halvmarathon (kl. 10.45) och sedan påbörjade jag min lilla uppvärmning. Lätt jogg i 400 meter. Träffade Manfred igen, tio minuter innan start.


Jag och Manfred fem minuter före start.

11.00 gick startskottet och det var bara att börja springa.


Starten

Loppet började med 600 meter på bana och sedan en runda runt Heleneholm på 1,4 km. Efter detta var 2 km avklarade och de 4 varven på 10 km började.


Efter 400 meter


Efter 2 km

Första rundan på 10 km gick helt utmärkt. När jag kom tillbaka till varvningen och alltså hade sprungit 12 km kändes kroppen jättebra. Det kändes inte ens att jag hade sprungit. Jag hade dessutom hittat två stycken att springa med som höll 6 min/km-tempo vilket jag också hade som plan. Den ena av dessa som jag tog rygg på har sprungit 700 eller 800 marathon så jag kan ju säga som så att det var en trygghet att ligga i ryggen på honom.


Precis innan 12 km skylten.

Om man kollar på bilden så ser man en asiat i svarta kläder som springer några meter bakom mig. Han utgör en ganska rolig historia som jag känner att jag måste dela med mig av. Jag kände under större delen av hela första rundan att det var någon som sprang snett bakom mig i den klungan jag sprang i. När denna person senare ligger precis bredvid mig så ser jag att det är denna asiat. För det första har han ingen nummerlapp vilket man måste ha. För det andra så har han jeans och skärp på sig och för det tredje så springer han i vanliga platta och svarta skor, typ Lacoste. Jag skulle kunna lägga till att han dessutom inte luktar hallon!!! Vid varvningen (bilden) blir han tillsagd av tävlingsarrangörerna men fortsätter ändå att springa med oss i nästan 4 km till innan han stannar och går hem. Denna kille sprang alltså med oss i över 10 km och sen klev han bara av. Alltså detta är det sjukaste jag har varit med om i löparsammanhang!

Jaja, mitt lopp fortsatte och efter 15 km ungefär började det ändå kännas i kroppen att man sprungit en bit. Det var inga problem utan andra varvet gick snabbt och kändes helt okej. Att dessutom mötas av folk som man känner och som står och hejar på en vid varvningen (22 km) gav mig extra med energi.


Efter ungefär 20,5 km


Varvningen, 22 km.

Efter 22 km och när jag var inne på min tredje runda så började det ta emot. Kroppen blev tyngre och tyngre men jag hängde fortfarande med i 6 minuters tempot eftersom jag fortfarande låg i ryggen på samma två löpare som innan. När vi sprang förbi 26 km slutade min klocka plötsligt att fungera med varvtider men den fortsatte ta tiden på hela loppet. Jag kunde efter detta alltså inte få fler varvtider vilket var ganska störigt. Vi kom på efter loppet att min dåliga pulsklocka förmodligen bara kan ta 25 varvtider, VÄRDELÖST! Jaja,  jag fortsatte springa vidare och en bit efter 29 km lägger den ena av löparna framför mig (han som sprungit så många marathon) armen om mig och säger till mig: Du kommer klara detta, nu har du gjort det jobbigaste.

Han visste att det var mitt premiärmarathon och hur gulligt är inte det att han säger så. Snacka om att jag blev glad och fick lite ny energi. 30 km skylten passerades och sedan var jag vid min sista varvning (32 km) och skulle påbörja de sista 10 kilometrarna. Ärligt talat, jag kände mig död vid detta tillfälle. Trots att jag hade tre fina personer som stod och hejade på mig så kunde jag liksom inte ta till mig att de var där. Fick någon liten gelépåse av pappa med energi och fick i mig lite av denna senare.


Sista varvningen, 32 km

När sista varvet påbörjade fanns det inte en chans i världen att jag skulle kunna hålla 6 minuters tempo så jag tappade de jag sprang i ryggen på och nu fick jag klara mig på egen hand. När jag var på väg mot 33 km skylten hade jag faktiskt ingen aning om hur jag skulle lyckas ta mig i mål. Mina ben hade varit stumma och haft mjölksyra de senaste 10 kilometrarna och det gjorde ont exakt överallt i underkroppen. Det var då jag fick den smarta idén att om jag skadade mig någon annanstans så skulle jag inte känna den andra smärtan. Jag drog mina knogar mot en stenvägg (2 gånger) så att det började blöda. Men icke, smärtan i underkroppen var kvar! Jag fortsatte kämpa mig vidare och en bit innan 34 km ser jag mamma, min bror och Nelly stå vid sidan. Jag blev chockad men jag kunde inte heller här ta åt mig glädjen av att de var på plats. Jag fortsatte kämpa mig framåt och vid vätskekontrollen på 34 km tror jag att jag slängde min tredje mugg med vatten över mig. Helt klart uppfriskande! När jag sedan sprang förbi 34 km skylten så insåg jag att det bara var 8 km kvar, och 8 km är ingenting. Då gick det upp för mig att jag faktiskt skulle klara det. En bit efter 35 km började tårarna rinna, men denna gången var det inte av smärta och av trötthet som det gjorde vid 32,5 km (glömde skriva det), utan nu var det av lycka. Lyckan av att jag insåg att jag skulle klara det och att jag inte hade speciellt långt kvar. Jag har aldrig någonsin kunnat gråta när jag har varit ute och sprungit trots att jag har försökt så det var en ny upplevelse.

36 km blev avklarade, 37 km, 38, 39, 40!!! Det var väldigt tungt mellan 37 och 39 men tanken på att jag snart var klar fick mig att fortsätta. Efter 40 km kunde jag liksom se det jag har kämpat för sedan september framför mig och trots att det inte gick att öka farten så kändes det i alla fall lite lättare. Den sista vätskekontrollen innan målet passerades och även här fick det bli en mugg med vatten i huvudet. Jag delade upp den sista sträckan jag hade kvar i 7 korta etapper. När jag hade en etapp kvar kunde jag i stort sett se idrottsplatsen men jag kunde ändå inte känna någonting. Kroppen var helt tom. Det var inte förrän jag sprang in på friidrottsbanan och kunde se målet där min fina familj och mina fina vänner stod som det gick upp för mig vad jag hade gjort. 42,2 underbara och hemska kilometrar hade jag lagt bakom mig. Hur sjukt är inte det?!?


20 meter kvar till målgång. Sofie, Sussie och Linnéa springer bredvid mig!

 
MÅÅÅL!




Pratar med folk från Svenska Marathonsällskapet
(Tidningen jag har varit med i samt ska vara med i med två artiklar till)


Pratar med folk från Svenska Marathonsällskapet



Underbara vänner och familj!


Underbara vänner och familj!


Underbara vänner och familj!


Coca-cola och banan


Jag och Manfred efteråt. Kanske inte lika fräscha som före.





Förresten, jag kom i mål på 4.22.28. Mitt drömmål var 4.12 så jag är nöjd. Jag sprang under hela loppet och det var det viktigaste för mig, jag skulle inte stanna. JAG KLARADE DET!

Tid: 4.22.29
Sträcka: 42,196 km
Tempo: 6.13 min/km

Sitter nu och kollar på mina fina medaljer och njuter.




Medalj från Sofie

TACK TILL ALLA ER SOM HAR HJÄLPT MIG, STÖTTAT MIG OCH TROTT PÅ MIG HELA VÄGEN IN I MÅL! DET BETYDER ALLT FÖR MIG! TACK!

Oj jag glömde, ni kanske vill ha en liten uppdatering om hur kroppen känns idag? Aj är väl det jag kan säga för att beskriva det på bästa sätt. Träningsvärk i hela underkroppen och då pratar vi alltså träningsvärk. Två ömma knän, träningsvärk i axlar och rygg, blåsor på fötterna samt lite ömma och halvblåa tånaglar. Livet är väl underbart :)