♥

Jag började dagen med en körlektion klockan 07.20 i Ystad och efter den, ca 08.30, gav jag mig ut för att springa. Trots att jag hade varit vaken sedan 05.30 hade inte kroppen hunnit vakna helt men med en rejäl frukost i magen, till skillnad från i fredags, kunde jag avverka över 11 km utan några problem. Det kändes bra hela vägen förutom att jag hade/har ont i mitt knä men tempot var bra och tiden gick jättesnabbt.

Cirka en kvart efter att jag kommit tillbaka till skolan och efter att jag hade duschat hade jag nästan glömt att jag varit ute och sprungit. 11 km var liksom ingen stor sak, det var bara något jag gjorde och sen skulle jag inte tänka mer på det. Jag kan inte förstå att det kan kännas så!? 11 km är egentligen ganska långt...hur kan jag känna mig redo för att springa ännu en mil en kvart senare?
Men jag ska inte klaga! Det känns ju underbart att det känns såhär bra och att jag äntligen är igång med min träning inför det EFTERLÄNGTADE maratonloppet!!!

Sträcka: 11,2 km
Tid: 62.38 min
Tempo: 5.36 min/km


Bilden hör inte ihop med texten.

När ingenting stämmer och när man bara vill lägga sig ner och ge upp, då är det tufft att springa en mil ska jag ta och berätta för er.

Gav mig ut i Skurup halv tio för att avverka 10 km i ett lugnt tempo (5.45 min/km). Ingentingen stämde! Benen skrek nej, armarna ville bara hänga och huvudet vägrade att tänka positiva tankar. Vad gör man? Jo, man fortsätter springa och springa och springa tills man inser att man bara har sprungit två kilometer. Då är man nära på att ge upp men istället fortsätter man att springa och springa och springa, eller jag kanske ska säga jogga och jogga och jogga för det jag höll på med idag kallar jag inte löpning. Det borde inte ens få kallas jogging, så långsamt gick det.

Men när kroppen känns såhär då är det okej att dra ner på tempon. Det viktigaste för mig är att man inte ger upp.

Jag kände mig nästan död när jag kom hem, så död så jag fick ligga på golvet och dricka vatten ur en nappflaska. Då har det gått för långt!

I fortsättningen ska jag äta frukost innan jag ger mig ut och springer såhär pass långt på morgonen. 10 kilometer på tom mage är tufft, det måste jag säga. Men nu har jag testat det och det är ingenting för mig. Det går men det är inget roligt. Löpning ska vara roligt, mysigt och behagligt. Det ska inte kännas som tortyr som det gjorde för mig idag. Men nu har jag duschat, ätit lite frukost och nu ska jag till skolan. I eftermiddag får vi se om jag ger mig på ett andra träningspass dvs. styrketräning, men jag tror att jag kör det imorgon istället.  

Jag säger som min bästa vän brukar säga: Pain is weakness leaving the body.
Jag övervann smärtan och tröttheten och nu känner jag mig fruktansvärd nöjd och stark.

Ha en bra dag!

  

Sträcka: 10,3 km
Tid: 63.44 min
Medeltempo: ca 6.10 min/km

Riktigt dåligt tempo men jag gav i alla fall inte upp!

Nu har jag träningsplaneringen fram till årets slut klar. Det börjar ganska lugnt i september men sen blir det tuffare. Här får ni i alla fall planeringen över september.

Har nyss kört ett härligt Body Pump pass och resten av veckan kommer bestå av handbollsmatcher. Nästa vecka börjar jag träningen mot mitt marathon på riktigt så jag hoppas ni väntar med spänning!

Långt var ordet. Men jag gjorde det. Jag tog mig runt på 1.59.31 vilket känns superbra eftersom min drömtid inför loppet var att springa på en tid under två timmar.

De första tio kilometrarna kändes bra, jag låg på en bra varvtid, helt klart över förväntningarna. Redan efter 3-4 km insåg jag att en tid på under två timmar inte var en omöjlighet. Trots att jag lovat mig själv att inte springa på tid utan bara ha som mål att ta mig runt började jag kämpa mot klockan.

Efter en mil började varvtiderna bli lite längre, de närmsta tre kilometrarna kändes tunga, jag var ganska slut men hade ändå mycket att hämta i kroppen. Efter 13 km hände det något, löpningen flöt på. Jag sprang inte snabbare men jag behövde inte kämpa för att ligga kvar på samma kilometertid som tidigare.

Efter 15 km började det kännas tungt igen men jag kämpade på. Fick i mig lite saft eller något som smakade som saft vid 17 km och sen kändes det bättre igen. Jag tror inte det berodde på drickan för jag hade druckit samma dryck vid flera tillfällen tidigare utan jag tror bara att jag började inse att jag faktiskt var ganska nära målet. Vid 18 km insåg jag att jag bara hade 3 km kvar och 3 km är inte långt. Det fortsatte flyta på och vid 20 km var det helt klart att jag faktiskt skulle klara att springa under två timmar. Jag hade 6,5 minut på mig att springa 1,097 km, det skulle inte vara några som helst problem. Jag försökte öka men det gick inte, kroppen ville inte. Men jag kom in i mål och jag fick stanna klockan med 29 sekunder tillgodo. Fyfan vad härligt!

Just nu är jag så stolt över mig själv, jag hade nog inte kunnat vara mer stolt. Jag uppnådde mitt mål att ta mig runt löpandes och dessutom på en tid som jag är nöjd över. Det är inte ofta jag är såhär nöjd.

I andras ögon är det kanske inte en jättebra tid, i andras ögon har jag kanske inte åstadkommit något stort idag men i mina ögon, ja i mina ögon, i dem är jag bäst. Jag tänker vara bäst resten av eftermiddagen och resten av kvällen. Imorgon kan någon annan får vara bäst igen men idag är det fantamig min dag!


Medalj, målgång, efter målgång och saltstreck från torkad svett.

Nu ska jag använda den lilla energi jag har kvar till att förflytta mig till köket och äta. Sen lägger jag mig på soffan och jag har inga planer på att flytta mig därifrån de närmsta hundra timmarna.

Förresten, jag hade inte ont någonstans under loppet. Vänsterhöften och vänsterknäet satt som det skulle och det älskar jag min kropp för. Att jag har ont i kroppen nu är en annan sak, det ska ju trots allt kännas att man har kämpat!


Varvtider

Mitt namn är Josefin Grahn och jag har precis börjat 3:e året på den naturvetenskapliga linjen på Österportgymnasiet i Ystad.

Som mitt projektarbete har jag valt att arbeta kring området träning, hälsa och kost eftersom det är en väldigt stor del av mitt liv och jag vill eventuellt ha ett yrke inom detta område i framtiden.

Jag har valt att träna inför att springa ett marathon eftersom jag i flera år har sagt att ett av mina mål i livet är att bli en långdistanslöpare som älskar att ha löpningen som motionsform. Att jag dessutom redan vid 18-års ålder springer mitt första marathonlopp skulle vara något jag kommer vara stolt över både nu och i framtiden. På senare tid har jag även börjat springa mer och mer och löpningen har blivit en viktig del av min vardag. Jag ser fram emot att få lägga ner mycket tid på något som jag tycker är såhär roligt. 

Mitt projektarbete kommer inte enbart handla om att jag ska träna inför ett marathon utan jag kommer arbeta med kost, hälsa och träning även teoretiskt. I det här fallet kommer jag inrikta mig på hur t.ex. kosten ska se ut när man är en långdistanslöpare och vad som är viktigt att tänka på. Jag tänker även specialisera mig på hur långdistanslöpning påverkar kroppen mm.

Bloggen kommer fungera både som en träningsdagbok och som en plats där jag skriver inlägg om det fakta jag arbetat med kring kosten och träningen. Här kommer alla som är intresserade kunna följa min resa mot att springa mitt allra första maratonlopp. Målet är också att intervjuer med erfarna långdistanslöpare ska presenteras här.

Om mig:

För fyra år sedan när jag flyttade till Skurup bestämde jag mig för att börja springa lite på fritiden. En runda på 2,5 km för mig var lagom och jag var stolt över mig själv när jag hade varit ute och sprungit en för mig idag så pass kort sträcka. Jag försökte mig på att springa 5 km och jag klarade det utan problem men jag tyckte det var långt.

Två år senare dvs. för två år sedan bestämde jag mig för att springa en mil för första gången på någon friluftsdag i skolan. Den längsta sträcka jag sprungit före det var bara 5-6 km så jag såg det som en väldigt tuff utmaning. Jag tog mig runt de 10 kilometrarna men visserligen på en tid som inte ens är värd att nämna. Men mitt mål var att lyckas ta mig runt löpandes och det gjorde jag. Jag kunde knappt gå efter så ont jag hade i min kropp och vid flera tillfällen under milen LOVADE jag mig själv att aldrig någonsin springa så låååååååångt igen.

Idag, ytterligare två år senare sitter jag här och har alltså bestämt mig för att springa ett marathon. Jag har haft planer på att göra detta länge men inte förrän jag blev äldre, kanske runt 25 år. Men efterhand som jag började springa mer och mer tänkte jag:

”Innan jag är 20 år ska jag ha sprungit mitt första marathon. Det får bli när jag har tagit studenten!”

Men nej, nu ska jag alltså springa 42 km redan som 18-åring. 

I dagsläget springer jag 10 km utan problem och har förbättrat min tid med 10-15 minuter gentemot första gången. Imorgon (11 september) ska jag springa ett halvmarathon för första gången. Jag har nämligen anmält mig till Veberödsrundan. För första gången i mitt liv ska jag avverka 21 km, det är 8 km längre än vad jag någonsin har sprungit och jag har ingen aning om hur det kommer gå men det återstår att se.

Någon gång i framtiden vill jag att ett marathon för mig ska kännas som en sträcka jag bara avverkar sådär en solig vårdag. Jag tror att jag kommer klara det, jag började ju trots allt med att tycka att 2,5 km var långt. Efterhand blev det en enkel match och 5 km var min nya utmaning. Några år senare blev 10 km en utmaning och i dagsläget är 21 km och 42 km den aktuella utmaningen. Detta visar hur mycket min löpning har utvecklats på fyra år och det är bland annat detta som ger mig motivation till att fortsätta med löpningen

Förutom att jag håller på med löpning spelar jag handboll i Dalhems IF i Malmö. Det betyder att hösten, vintern och våren kommer innehålla väldigt mycket träning för min del men det är det jag brinner för så det ska bara bli roligt.

Som det ser ut idag vet jag inte vilket marathonlopp jag ska springa men det kommer förmodligen bli någon gång i februari/mars våren 2011.

Jag hoppas att Du kommer gilla att läsa min blogg och följa min resa mot mitt mål!