♥

När ingenting stämmer och när man bara vill lägga sig ner och ge upp, då är det tufft att springa en mil ska jag ta och berätta för er.

Gav mig ut i Skurup halv tio för att avverka 10 km i ett lugnt tempo (5.45 min/km). Ingentingen stämde! Benen skrek nej, armarna ville bara hänga och huvudet vägrade att tänka positiva tankar. Vad gör man? Jo, man fortsätter springa och springa och springa tills man inser att man bara har sprungit två kilometer. Då är man nära på att ge upp men istället fortsätter man att springa och springa och springa, eller jag kanske ska säga jogga och jogga och jogga för det jag höll på med idag kallar jag inte löpning. Det borde inte ens få kallas jogging, så långsamt gick det.

Men när kroppen känns såhär då är det okej att dra ner på tempon. Det viktigaste för mig är att man inte ger upp.

Jag kände mig nästan död när jag kom hem, så död så jag fick ligga på golvet och dricka vatten ur en nappflaska. Då har det gått för långt!

I fortsättningen ska jag äta frukost innan jag ger mig ut och springer såhär pass långt på morgonen. 10 kilometer på tom mage är tufft, det måste jag säga. Men nu har jag testat det och det är ingenting för mig. Det går men det är inget roligt. Löpning ska vara roligt, mysigt och behagligt. Det ska inte kännas som tortyr som det gjorde för mig idag. Men nu har jag duschat, ätit lite frukost och nu ska jag till skolan. I eftermiddag får vi se om jag ger mig på ett andra träningspass dvs. styrketräning, men jag tror att jag kör det imorgon istället.  

Jag säger som min bästa vän brukar säga: Pain is weakness leaving the body.
Jag övervann smärtan och tröttheten och nu känner jag mig fruktansvärd nöjd och stark.

Ha en bra dag!

  

Sträcka: 10,3 km
Tid: 63.44 min
Medeltempo: ca 6.10 min/km

Riktigt dåligt tempo men jag gav i alla fall inte upp!